I slutet på mars (2010) är det lilla julafton för alla som gillar massiva gitarrväggar och låtar som långsamt byggs upp till feta crescendon. Då kommer nämligen det legendariska bandet Mono till Sverige. Datumen är som följer:

24 mars: Debaser, Malmö.
25 mars: Hornstull Strand, Stockholm. Kolla in eventet på Facebook.
26 mars: Umeå Open Festival, Umeå.

Lyssna på musiken på Monos Myspace.

—————————————————————————————–

Såhär skriver Hornstull Strand på sin hemsida om konserten:

Internet förtäljer följande: ”Termen postrock myntades av musikjournalisten Simon Reynolds i nummer 123 av The Wire (maj 1994) för att beskriva en typ av musik som “använder rockinstrumentation för icke-rock-ändamål, som använder gitarrer för nyanser och texturer istället för riff, powerackord och melodier.”

Aha.

Låter beskrivningen bekant? Mogwai , Tortoise , Godspeed! You Black Emperor …de banden får väl ses som ursprungsgestalter, och jorå, visst har alla lyckats behålla kvalitetssigillet. Men om det handlar om vilka som förfinade greppet, som var tidigt ute men tog postrocken till dess extremer, som gjorde texturerna orkestrala och verkställde de musikaliska kontrasterna allra mest sofistikerat; ja, då handlar det om Japan. Om Mono .

Efter tio år av träning slår det oss att den skygga, men ursinnigt turnerande, Tokyo-kvartetten faktiskt lyckats skapa ett musikaliskt språk som besitter förmågan att försätta åhörarna i såväl extremt obehag som extremt välbehag. Mono har med en blandning av skyhöga crescendon, titaniska svepningar, mörka melodier och skörhet som en vikt papperstrana fulländat allt det postrock var menat att vara: ett sätt att resa, att uppleva, att känna. Även om ingredienserna känns igen – skört/stort/tyst/oväsen – är en konsertupplevelse med Mono något som handlar mer om en unik delaktighet än den vanliga dikotomin band-och-publik. Enligt vissa etymologiska beskrivningar har ordet ’Mono’ ingen betydelse i sig självt – det är när ordet kombineras med ett annat ord som det förändrar, som det får mening. Musiken suger in människor i en gemenskap, och att synkroniseras med de seismiska vågorna från scenen är att försvinna ett litet tag.

Kvällarna på Debaser i Malmö, Strand i Stockholm och på Umeå Open i mars kommer att ha kreativ potens nog för att återupprätta idén om musik som blomstrande verklighetsflykt. Men Mono förutsätter vårt deltagande.